Jag har fått frågan om jag kan skriva lite mer utvecklande vad jag tänker och jobbar med och mot när jag tränar med Hanna. Det gör jag hur gärna som helst, jag älskar att skriva, men till problemet; Jag jobbar inte mot några mål just nu.

 

I 2,5 månader har vi bara fokuserat mot att få en bra känsla, att allt ska kännas bra och tryggt och att det ska vara roligt. Markbiten är hyffsat klar, jag känner mig väldigt säker med henne, även om hon halvstegrar, försöker stiga eller bockar - Jag vet vad jag ska göra. 

Ridbiten är lite värre. Hon har vart hur pigg som helst nu det sista, det gör inte mig så jättemycket i och för sig, men när det är halkigt på vägen, då blir jag nervös. Det är lite som en ond cirkel, jag blir nervös för vägen, hon blir nervös och undrar vad jag sysslar med och blir ännu piggare, = min nervositet ökar yttligare. Så egentligen är det inga "mål" på ridbiten, inga skänkelvikningar som ska fixas, utan helt enkelt bara tryggheten. ;)

 

Tömkörningen och körningen är väll värst då. Som jag skrev i förra inlägget så har det gått ganska dåligt de gånger jag tömkört och kört, så det finns mycket att jobba på. Jag ber min pappa följa med mig när jag tömkör, så kan han gå och antingen leda Hanna, eller gå bredvid hennes huvud. Det brukar gå mycket bättre då, och så får vi väll fortsätta tills det går helt bra, och jag känner mig redo att tömköra henne ensam.

 

Det hade vart väldigt gött och kunna fokusera helt på ridningen och tömkörningen, kunna motionera ordentligt och så, men när jag kommer hem från skolan är det mörkt, och jag har inga boots till henne än, så jag kan inte brodda. Det suger verkligen, och just nu längtar jag hur mycket som helst till sommaren så vi kan komma igång igen!

 

På jullovet tänkte jag satsa en hel del på ridningen och tömkörningen, även longera henne "riktigt", kanske inspänt, istället för med grimma och rep. Såklart att jag varvar detta med promenader och markträning, och vila. Jag får ju inte glömma att hon faktiskt bara är tre år! :)

 

Så, just nu finns det inte mycket att skriva om, men det som finns skriver jag gärna om, och jag kan börja skriva mer om hur jag kände inför passet, efter passet och hur jag tänkte om Hanna osv. :)