Förlåt för tråkigt inlägg </3
//Lisa

Namn: Lukas
Ras: Nordsvensk bruks
Färg: ljusbrun enligt passet, dock skiftar han mkt i färg
Född: 25 maj, 2002
Funnits i vår ägo sedan: 16 april 2011

e: Obelisk
u: Wilma

Efter Balders hemska bortgång, började vi som smått leta ny häst. Jag hittade Lukas på blocket, tyckte han verkade trevlig, dock tyckte mamma att han stod för långt bort (Töreboda - ca 2 h härifrån), släppte han först men hittade ingen annan på ett tag så jag öppnade upp Lukas annons igen och nu hade det även kommit in ett bildspel på honom - vi pratade igenom det och valde att mejla.
Det var en helg i februari/mars som vi åkte och provred honom. Han var lite stressad när vi började borsta honom, jag kommer ihåg att jag tänkte: näe, den här hästen vill jag nog inte ha.
Men efter en stund lugnade han ner sig. Provridningen gick helt ok, jag krävde ju inte direkt nått utav honom, testade alla gångarter typ.
- Vi bestämde oss för att vi ville ta hem honom. Eftersom att ägarn hade vart med om dåliga saker när dom lämnat ut hästar på prov så ville dom helst inte göra det, men vi fick ta hem honom över en helg och se så att han funkade bra med Fiona. Vilket han gjorde så vi köpte honom.
Vi kunde som smått komma ut och rida, i början gick det bra, men sedan (som ni läst) så kom hästarna in i en period då dom inte alls ville - men med lite hjälp av Kurt är nu den större problematiken borta!

Ibland undrar jag hur folk tror att Lukas är, hur dom tror han är att hantera och rida..
Har hört att nån trodde han var lite småsur och seg.. Vilket han verkligen inte är! Han kan bli seg när man rider i hagen - just för att han tycker att det är så jäkla tråkigt, sen så har han även dagar då han är lite segare, men man kan ju inte vara på topp varje dag, eller? Att rida är han oftast väldigt snäll, ibland lite vrång, men för det mesta ett litet änglabarn (nu för tiden), han är dock väldigt stel, framförallt nu när han ganska nyss har vart halt och inte helt igångsatt än.. Man måste dock vara väldigt tydlig med sina hjälper, då han inte kan speciellt mkt.
Han är jättesnäll att borsta m.m, fast i början var han väldigt bökig, puffig och han kunde för allt i världen inte stå stilla, vilket var väldigt jobbigt både för mig och antagligen för honom också, men nu är han lugn och han har lärt sig att njuta utav att bli ompysslad <3
Jag har i princip alltid haft problem, mer eller mindre, att leda/longera m.m honom, så fort han inte vill vara med längre har han antingen hotat mig (sparkat mot mig, lagt öronen, knuffats o.s.v) eller sprungit iväg, och just denna delen har fått mig att ge upp.. Visst det kanske inte låter så farligt men det var väldigt krävande och det har gått åt många tårar för att komma dit jag är nu.

Jag vet inte riktig mer vad jag ska skriva, annat än att jag älskar denna varelse ooootroligt mycket, det finns inte ord att beskriva hur mycket jag älskar min lille pojke. Men han är bäst - verkligen bäst, i mina ögon.

Nu kan jag ju inte annat än att bjussa på en bildbomb på min lille pojke:


Bilder från förra ägaren:



Annonsbilden: (som verkligen inte gör honom rättvis!!)



Bilder i ordning från april till oktober, när han är i våran ägo:


My beautiful boy, I think that I'm in love whit you.

//Lisa

Namn: Fiona
Ras: Norsk fjordhäst
Färg: Ljusbrunblack
Född: 1999
Funnits i vår ägo sedan: 13 November 2010

När Fiona kom till oss var hon ett tomt skal, ett skal som inte vågade bry sig om någonting. En sluten mussla - hon var rädd. På det förra stället hade hon behandlats okej, fysiskt. Men hon behandlades utan kärlek och ömhet, dom borstade våldsamt igenom henne (vilket gjorde henne rädd om sitt huvud), träns och grimmor vi fick med var på tok för små (dom gjorde märken i ansiktet och man kunde knappt få på skiten) dom slängde på sadeln och spände allt i ett huj, hon sa ifrån genom att kasta sig en aning åt sidan och sura. Men dom brydde sig inte.
I ridningen var hon omöjlig och jag ville inte ens sitta upp på henne under provridningen, men tillslut gjorde jag det. Hon gick inte att styra, skänkeldöv och aldrig i hela mitt liv har jag känt på en häst som vart hårdare och tyngre i mun än vad Fiona var.
Jag har faktiskt aldrig förstått varför vi faktiskt tog hem henne, vad var det som klickade? Kanske reagerade vårt undermedvetna som på ett rop på hjälp. Hon var i behov av hjälp och en enorm dos med människor som brydde sig hur just hon mådde.

Vi hade henne på prov i två veckor, vi kunde inte komma ut och rida eller promenera då hon bara vände och var otroligt stressad och rädd då vi lämnade flocken och varför skulle hon lita på oss? Jag vet inte hur länge hon levt oälskad och inte kunnat lita på folk, men det är sådan jag upplevde henne.
Trots en svår provtid kunde vi bara inte lämna tillbaka henne och vi köpte henne.
Det var en hård vinter med många prövningar, en otroligt snäll häst men hon kunde inte riktigt lita på oss annat än i boxen. Hennes ögon var tomma och uttryckte ingenting, hon kunde ingenting - hon visste inte ens hur man flyttade sida utan knödde sig bara emot en. Hon brydde sig inte vad man gjorde, hennes skal var hårt. Tiden gick och våren kom, en personlighet började så småningom växa fram och helt plötsligt verkade hon leva, allt mer.
Hon började lita mer på oss och vi kunde komma ut, vi kunde inte rida hemifrån men om man ledde henne litade hon tillräckligt på en för att följa med allt längre utan att protestera. När man satt upp på henne på hemvägen gick hon väldigt fort och till en början kunde man i princip inte stanna henne överhuvudtaget och lyckades man med det räckte det att man rörde sig det allra minsta för att hon paniskt skulle börja hetsa vidare.

Den 16 April hämtade vi Lukas och det var först då som vi kunde komma ut och rida på allvar.
I början gick det bra men en ganska lång period så protesterade båda hästarna mot att komma ut, dom vände och stack hemmåt, vägrade att gå dit man ville.
I deras ögon, då, var vi inga värdiga ledare.
Men varken jag eller Lisa gav upp och sakta men säkert gick det bättre och bättre. I våras kunde jag inte under några omständigheter få Fiona att gå först med mig, hon litade inte på mig. Nu kan jag utan problem få henne att gå först när Lukas tycker det är alltför läskigt, jag kan trava med henne först på bortvägen vilket vart omöjligt och för oss är det enorma framsteg. Hon har lärt sig att backa ifrån ryggen, gå sida, smyga fram och öka sin gångart, även samlingen kommer så smått mer och mer.
Något jag heller aldrig kunnat göra är att hantera henne ifrån ryggen när hon velat gå hem, har jag suttit av och lett henne har hon gått framåt, men det gick aldrig ifrån ryggen. Nu är det inga större problem. Det händer fortfarande att dom har åsikter och det tycker jag är bra "Jag vill egentligen gå hem nu.." och vi svarar med "Nej, vi ska gå en bit till" och dom accepterar det numera.

Allt jobb lönar sig och Fiona är en helt ny häst till skillnad ifrån den första tiden. Hennes ögon lever, dom visar att hon inte längre har ett så starkt skal även om det fortfarande finns en hel del arbete kvar. Fiona är väldigt rädd för att göra fel och stressar lätt upp sig när man ber henne göra något i rädsla av att göra fel.
Och nu när hon väl kommit ur sitt hölje och litar på mig och familjen som hon träffar i princip varje dag, nya människor tycker hon är okej. Om dom är på marken. Nu har inte många "främlingar" ridit henne när hon vart levande, men när Erika gjorde det så stack hon flera gånger i en "rustrav" - barbacka. Vilket hon aldrig gjort när jag, Lisa eller mamma rider. Högst troligt pågrund utav att hon känner oss. (Slutade med att jag fick leda henne när Erika red för att då lyssnade hon på mig men hon försökte sticka många gånger... Fick ont i armen..)

Nu är Fiona en glad häst med glimten i ögat som gärna frågar snällt efter en liten godbit :) Hon vill göra rätt men blir ofta lite för stressad för att det ska gå som hon och jag vill därför att hon helt enkelt vill förstå alldeles för mycket. Hon har gått ifrån att vara extremt tung och hård (jag fick blåsor genom handskarna efter en ridtur när jag körde igenom henne riktigt mycket (halter och flytta sida)) till en häst som börjat jobba lite mera uppåt och mycket mer bakben (vilket gör det mycket bekvämare att sitta på henne och jobba henne ;)), dom korta stunder hon börjar söka sig i form blir hon som en fjäder i munnen och lyssnar på minsta lilla. Hon är stundvis väldigt uppmärksam på vad jag gör men kan lätt tappa fokus (framförallt på vägen hem och om hon går först, då blir hon tung ibland, men körde igenom henne med en massa halter förra veckan och det ger verkligen resultat!).
Nu efteråt har jag faktiskt aldrig riktigt förstått varför vi köpte henne egentligen, men nu ångrar jag inte en sekund, hon är min drömhäst!

Här kommer lite bilder genom vår tid tillsammans ;)


Fionas annonsbild

Andra dagen

Andra dagen

Typ första lyckade och roliga turen med Fånis :)

Nesa ^^

Bus i hagen

Jag red i hagen

Jag agerade ridlärare åt Lisa i hagen, väldigt lyckat pass ;)

Busungen <3



Bild ifrån underbar dag med en lyckad promenad :)

Tömkörning i våras







Fotografering ^^







Bus i hagen ^^

Finaste <3



Lukas andra dag hemma hos oss tror jag (kan vara första också) :)

Bild ifrån i sommras när vi red och jobbade dom i hagen :) (hon hade flugluva för att hon svullnade upp väldigt fort när den var av någon dag tidigare, därför lät jag den vara på under ridningen i förebyggande syfte då hon redan var lite småäcklig i vänsterögat)



Arbete ifrån marken





Fotografering i sommras :) Väldigt stor skillnad på henne då hon var extremt omusklad när vi fick hem henne, på den här bilden ser man att hon är riktigt snygg i kroppen nu ;) Biffhals <3

Bild på busungarna ifrån i söndags ^^

Vi får hoppas att Lisa får tid snart att ladda upp sin presentation och Lukas presentation :D

//Elin