Äntligen vet jag vad som är rätt. Det känns rätt i hela kroppen, och det är så skönt. Sedan gör det ont, det är en helt otroligt smärta och tårarna trycker på för det mesta, men rätt är det.

 

Och det handlar om Prinson. Min fina, vackra Prinson. Vi har bara några veckor kvar tillsammans nu. Jag skrev kanske här, att jag skulle få ha kvar han ändå? Ja, det skulle jag, han skulle få vara kvar. Men det är inte rätt. Han förtjänar bättre än så, han förtjänar det bästa.

 

Åh, det är så svårt att inte vara egoistisk i detta läge. Att tänka, "Jo, men han klarar ett tag till." är så lätt! Han kanske klarar ett tag till, eller, det gör han. Men han ska inte behöva lida bara för att sedan, efter lidandet, få somna gott. 

 

Han ska få vara kvar till nyår, och efter det blir det väll så snart som möjligt. Det gör ont, ni anar inte. Det hugger, rycker och sliter i mig. Men det finns inget annat val. Han har gett mig så mycket, och nu ska jag ge det jag tror är bäst för han. Och han kommer få det toppenbra på trappalandas evigt gröna ängar. ♥