Jag har fått en del kommentarer, framför allt på dayviews, om att jag är stark. Att jag är stark som klarar av allt jag gått igenom, att jag är stark som tog det valet med Prinson. Att jag är stark som försöker. Jag vill gärna skriva en text om just det, att vara stark.

 

Jag börjar med detta citatet: "You never know how strong you are until strong is the only choise you have."

Jag tycker det är sant. Man vet inte hur stark man är, förns stark är det ända val man har. Det är ju faktiskt lite så. Och jag kan nog faktiskt känna, att jag inte haft något val. För jag vill och tänker inte dö, och jag vet att saker inte blir bättre om man bara sitter och kollar på.

 

Jag har vart hos BUP (Barn- och UngdomPsykiatri), skolpsykolog, kurator, jag har pratat med vänner och vuxna, jag har försökt skriva av mig. Inget har egentligen hjälpt mig så jättemycket, det som har hjälpt mig allra mest är min egna attityd, min fina Hanna och NLP. (Här kan ni läsa mer om NLP, som är ett otroligt bra sätt enligt mig: http://www.nlp.se/)

 

The problem is not the problem, the problem is your attitude about the problem. Problemet är inte problemet, problemet är din attityd om problemet. Detta försöker jag att alltid ha i bakhuvudet, för det spelar så otroligt stor roll vad du har för attityd, om det mesta. Skolämnen, vänner, andra människor, problem i vardagen och större problem. Det spelar ständigt roll. 

Förut kämpade jag nästan inte. Jag mådde jättedåligt, men det är klart jag gjorde det, jag gjorde ju inget för att må bättre. Jag satt och väntade på att jag skulle må bättre, jag tänkte att det måste väll komma en dag när jag med skulle bli lycklig. Men det gjorde det inte, den där dagen kom inte av sig själv. Den där dagen kom när jag insåg att det var rent idiotiskt att sitta och tycka synd om sig själv, och började kämpa. Började ta hjälp som jag trodde på, av en människa jag tror på (NLP). Började vara ännu mer med Hanna, även om jag inte orkade och även om det kändes pest. Började arbeta i skolan även fast det var så tråkigt och jag bara ville spy. 

Jag började förändra saker, och det hjälpte mig väldigt mycket.

 

Jag säger inte att alla kan göra såhär, jag säger inte att det sker över en natt, för ibland mår jag fortfarande dåligt, men det är inte alls lika ofta nu och det känns inte lika jobbigt. Men ta hjälp om ni behöver det, och försök kämpa. Attityden ÄR viktig!

 

Jag är verkligen ingen spykolog, detta har jag enbart skrivit av mina egna erfarenheter, i hopp om att kanske hjälpa någon där ute. :) För övrigt så ska jag försöka blogga lite mer, får hoppas Elin och Lisa med kommer igång igen! :D