Jag har funderat en hel del på det här med hur bra man är inom ridningen. På dayviews, där jag är väldigt aktiv, så märker man ju av att många vill vara bra, dom vill ha en häst som dom kan rida i form och hoppa högst med, dom vill kunna mest.

 

När jag gick på ridskola, tänke jag med lite i de banorna. Jag ville vara bra på det jag gjorde, inte bäst i min grupp kanske, men gärna en av de bästa. Nu, tänker jag totalt annorlunda. Jag rider inte längre för att vara bäst, jag rider inte längre med en korrekt linje mellan häl, höft och axel, jag sitter inte käpprakt och min häst går inte alltid med krullad nacke.

Nej, nu för tiden rider jag med känsla. Jag hoppar upp barbacka, och svingar benen i tackt med hur häster går. Jag släpper tyglarna, blundar och känner hur jag följer med i varenda rörelse. Det är.. Häftigt! Att känna precis hur man följer sin häst..

 

Man kan vara hur bra som helst, men enligt mig, kan man inte bli bäst om man inte har känsla för det. Och nu menar jag ju inte att du måste göra som jag skrev där uppe, att rida barbacka och blunda, men du måste ha känslan där, du måste vilja, du måste lyssna på din häst.

 

Och med detta menar jag inte att jag inte jobbar min häst, men jag försöker aldrig vara bäst, för då blir det mest bara fel. Jag rider och gör saker som jag och min häst trivs med, för varför ska man göra något jag eller hästen inte vill eller gillar? Vad föredrar du, vara bäst eller ha känsla för det? 

 

Detta blev ett rörigt inlägg, men hoppas ni förstår lite vad jag menar och tänker! :)

 

 

En lite äldre bild på Prinson och min kompis Tea. :)