Jag såg nyss en bild i en hästgrupp om problemhästar på dv och jag vill dela med mig av min uppfattning.

 

Finns det problemhästar? För ett tag sedan var jag i ett stall, och jag fick höra att en av hästarna inte gillade att bli borstad under magen. Om man gjorde det, så bet och sparkade han mot en.

Jag gick in till hästen som stod i spilta, noga med att säga hej och prata medan jag gick in. Jag lät han nosa på mig, klappade han lite på halsen och stod och kliade och pratade med han en stund. Sedan hämtade jag borsten och lät han noga lukta på den om han ville. Jag började borsta och han var lugn. Jag varierade borstningen med att stryka med handen och snart kom jag mot magen. Jag fortsatte som förut och det var inga problem alls. Jag borstade med olika borstar, olika hårt, men det ända han gjorde var att någon gång lägga öronen lite bakåt.

 

Jaha. Så denna hästen brukar sparkas och bitas. Vad är det som fick han att inte göra det mot mig? Kan det vara det faktum att han är ridskolehäst och inte van vid att någon ger han speciellt mycket tid? Att jag försökte lyssna på han? Att jag visste om problemet från början?

 

Ja, man hade kunnat säga det, ”Du visste om problemet från början så det är klart att det gick bra!” men allvarligt talat, om jag träffat en annan häst för första gången och skulle borsta han, så skulle jag bete mig likadant, med eller utan problem. Jag väljer aldrig att borsta en häst jag inte känner (såklart inte Hanna heller, bara någon gång om det verkligen inte finns något annat sätt.) om jag vet att jag kommer behöva stressa eller inte har tid. För det kan bli så otroligt dumt då, och jag tror inte hästen njuter av det då.

 

Om en häst stegrar sig när man rider, så finns det antagligen alltid en anledning till det. Jag ser det så i vilket fall, jag tror aldrig Hanna gör något för att jävlas med mig, eller för att hon tänker ”haha, nu ska Emmy allt få lida!”. Alltså, dom har inte det tänket. Är det ett problem att hästen stegrar? Ja, det kanske det är, men jag tycker inte man ska stämpla hästen som problemhäst för det, för visst är det ett problem, men det är inte hästens fel.

 

Jag tror de flesta problem kan lösas, så länge det är rätt person som försöker, om personen har känsla och vill göra det. Sedan kan det väll finnas problem som inte går att lösa med om de sitter riktigt djupt, men vi har inte hästen att skylla på, det är människan.

 

Jag försöker alltid göra mitt bästa med Hanna, och ibland kan det vara riktigt svårt, men det viktigaste är att alltid försöka, försöka lyssna och försöka förstå.  

Igår följde jag med mina två vänner till ridskolan, då de skulle rida lektion. Under tiden så fick jag höra, ett antal gånger, att den och den hästen är dum och elak, läskig och den vill man inte ha.

 

Jag blir.. Inte förvånad. Men jag blir ledsen. Herregud! Hästar föddes inte elaka! Det gjorde dom verkligen inte, och jag tror inte dom vill bitas eller sparkas heller, det verkar inte ens logiskt då dom är flyktdjur, och hellre flyr än ”anfaller”.

 

Vad är det som gör att hästarna ändå har det beteendet som dom har? Är det hästarnas egna fel, eller är det människans fel? Jag tvekar inte en sekund på den frågan, det är människans fel. Jag själv står med två jättesnälla hästar hemma. Kanske är det faktiskt delvis tack vare mig själv. Jag har alltid försökt lyssna på mina hästar, försökt förstå vad dom vill säga och vad dom tycker, och jag har aldrig, aldrig hotat eller slagit dom.

 

En ridskolehäst går ofta flera lektioner dagligen. Kanske ser dom det som att när någon människa kommer in i spiltan för att ryckta och fixa hästen, så är det snart dags för lektion. Och alla hästar trivs inte att gå varv efter varv i en manege. Ärligt talat, hur många tror du gör det? Dom kopplar alltså att en människa går in i spiltan med en lektion, = negativt.

 

Eller, så vill dom berätta något för dig. Det är ju lite samma sak som på punkten ovan, men inte helt likt ändå. En häst stegrar ofta inte med en gång för att visa dig att den inte vill göra det du t ex ber den om. H*n börjar med att ge dig små signaler, men om DU inte lyssnar eller upptäcker dessa signaler, måste hästen visa dig mer, den måste förtydliga signalen. Ibland kanske det går så långt, att den tas som ”elak”.

 

Hästen kanske har blivit slagen, hotat eller allmänt illa behandlad. Den kanske bara är rädd, och eftersom den inte har någon möjlighet att fly, så måste den försvara sig själv. Vanligtvis gör hästar inte detta, då de som skrivet är flyktdjur, men de kan bli lärda till det, dom har stått ut med för mycket utan att kunna fly, och då måste dom som sagt försvara sig själva. (kommentera om jag har allt för fel.)

 

Så nej, nej, och återigen NEJ. Hästar är inte elaka. Och om dom nu är det, så har dom troligtvis en anledning till det. Sedan kan ju hästar vara ”jobbiga”, det kanske är lite småsuriga i boxen eller så är det bara väldigt kittliga t ex, men elaka tror jag inte.

 

Jag blev lite småsur på det, som sagt. Det är så mycket som är vårat fel, människans, men som vi hela tiden skyller över på hästen, och jag blir verkligen arg på det! Vi ska vara otroligt tacksamma för hur snäll hästen är egentligen, som har ett rovdjur på ryggen som begär en massa av den. (Tänk på att detta är väldigt onaturligt för hästen, det är som att ett lejon hade hoppat upp på ryggen. Och NEJ, jag säger INTE att ridning är fel, men det är värt att tänka på.)

 

Jag hoppas jag inte har allt för många/stora fel i texten jag skrivit, om vad hästen vanligtvis gör osv, jag har skrivit det jag vet från tidigare, men som sagt, jag kan ha fel.

 

Och jag säger inte att jag har rätt på denna punkt heller, men att hästar inte är elaka, men det är min åsikt, och den håller jag starkt.

Tack ni som läst detta, och lämna ytterst gärna en kommentar om vad ni tycker, tänker och känner!

//Emmy

Varför bloggar folk egentligen?
Jag gör det för att jag tycker att det är kul att skriva av mig och dela med mig av min vardag och mina åsikter. Men har ni märkt hur många det är som tycker att själva bloggandet handlar om statistik och kommentarer?


"Inga kommenterar, bryr ni er ens om vad jag skriver?"
"Om jag får så här många kommentarer så får ni se bilderna" - Det är la inte ens roliga kommentarer "Jag vill"? Mer än att få en bekräftelse att folk vill se dina bilder, eller?
"Det är inte ens kul att blogga när inga kommenterar"
Jag vet inte hur ni ser det, men jag bloggar för min egen saks skull, inte för att locka till mig så många kommentarer eller så hög statistik som möjligt även om det självklart är kul att få många besökare och också en liten bekräftelse på att folk läst, framförallt såna inlägg som betyder något för mig - exempelvis mina åsiktsinlägg. Men det känns så mycket som om hela bloggandet bara kretsar kring kommentarer osv, nästan så att vissa hotar sina läsare bara för att dom inte kommenterar tillräckligt med att t ex sluta blogga eller så får man inte se bilder osv osv. Personligen tycker jag att såna bloggar som tydligt bara tänker på detta är tråkiga att läsa, finns det något som man vill kommentera så gör man det men kommer man inte på något speciellt så är det väl knappast roligt att tvinga fram kommentarer som ett ultimatum där det är antingen eller. Det är ju inga kul kommentarer då, right? Dom betyder inget speciellt, bara att folk säger att JA, jag vill se, men allra helst vill man väl slippa att behöva skicka massa kommentarer utan större betydelse bara för att man fortsättningsvis vill och gillar att följa personen och vill fortsätta så.
Det här inlägget kanske är lite virrigt, men jag tycker att det är riktigt tråkigt att gång på gång läsa inlägg i en blogg där kommentarer eller statistik tas upp för att den helt enkelt inte är tillräckligt hög, man tröttnar på att bloggarna klagar på dom som läser och det blir fruktansvärt enformigt och uttjatat. Duger vi inte som läsare, även om vi är få och inte skriver kommentarer på varje inlägg?
Jag skriver bara kommentarer när jag känner att dom betyder något, som sagt, jag uppskattar inte sånt som är framtvingat. Det känns så mycket bättre om kommentarerna är mer frivilliga. Och åter som sagt, visst är det kul att slå besöksrekord och sånt, men jag lovar, det är roligare om det sker på läsarnas villkor och inte på dina klagomål.

Jag hoppas att ni förstår vad jag menar och jag ger tummen upp ifall ni orkade läsa hela inlägget.

//Elin

Som ni få läsare förmodligen redan förstått så klipper vi inte våra hästars man och det skulle jag aldrig göra ifall det inte blev absolut nödvändigt (t ex att hästen blir för varm även ifall man sätter upp den i flätor osv och kliar upp sig och liknande, men annars skulle jag aldrig klippa den kort.)
Varför klipper vi egentligen våra hästars manar? För att det är snyggt? För att man lätt ska kunna knoppa den ifall man tävlar? För att lång enligt vissa ser ovårdad ut? I mina ögon - inga vinnande argument. Sedan är såklart smaken som baken, utseendemässigt tycker jag alltid att lång man är finare. Är det inte det vi drömde om som små, den här sagohästen med lång böljande man och svans? Eller är det bara jag som gjorde det?

Självklart förstår jag att folk tycker olika, att vissa föredrar lång före kort som vi här hemma gör och andra föredrar kort före långt. Alla har rätt att ha sin åsikt.
Men jag tycker inte att det handlar om det. Manen finns ju inte där för att vi ska kunna frisera dom, den finns där av en anledning. Manen fyller en funktion. Det är inte bara en klump dött hår som hänger där för att det är dekorativt.

• När det regnar leder taglet bort håret ifrån känsligare delar, precis som virvlarna i pälsen gör. Manen skyddar strupen ifrån att vattnet ska rinna dit och kyla ner, det leder även bort en del ifrån bringan. Dom kortare "spröten" (bild nedan) hjälper också till genom att leda bort vatten en bit ifrån manen så att inte fullt lika mycket vatten hamnar där. Svansen och även där "spröten" leder bort vatten ifrån hästens lår.
  Den stora virveln vid hästens ljumske leder t ex bort vatten ifrån ljumskarna, insidan låren och magen. Även hästens lugg leder bort en hel del vatten ifrån ansiktet. En bild som ganska tydligt visar dom kortare stråna i manen och även i svansen.
• Manen värmer om vintern och skyddar halsen ifrån hårda vindar och bitande kyla.
• På sommaren skyddar manen från flugor, samma med luggen, att ruska på huvudet piskar bort en hel del flugor. Samma sak med svansen. Dock kan det bli varmt under manen om den är tjock och det är varmt, men ett så simpelt problem kan lätt lösas genom att t ex sätta upp manen i flätor och på så sätt också låta hästen ha kvar sitt tagel.

Och mina personliga åsikter till att spara på hästens man är:

• Jag tycker att det är finast, jag menar, hur tjusigt är det inte med en lång böljande man och svans?
  Såhär såg i alla fall mina drömhästar ut när jag var mindre och längtade efter en alldeles speciell pålle och så ser dom fortfarande ut, jag tycker hästar förlorar lite av sin "hästighet", det där vackra liksom.. Klipps bort. Sagodjuret och mystiken kring hästen försvinner till stor del helt enkelt med manen.
• Det är roligt att pyssla med det, borsta och göra det tjusigt.
• Jag tycker att det är fel att klippa av en av hästens funktioner, vad har vi för rätt till det? Visst kan man köra det där snacket "jamen det är inte naturligt att rida heller så vad gör det för skillnad?", men jag tycker verkligen inte att man ska klippa av en direkt funktion. Manen finns av en anledning.
• Men jag är ändå på den nivå att jag kan tänka mig att toppa hästarnas man, då vissa hästar kanske får väldigt lång man men som samtidigt är väldigt ojämn osv, då skulle jag nog jämna ut det litegranna, men jag skulle aldrig klippa det kort om det inte var absolut nödvändigt.

Och så kommer jag såklart in på fjordingar nu också. Folk brukar säga att det ser ovårdat ut, men jag kan faktiskt inte se det.. Och dom säger att det är rasstandard, borde inte någon av hästens egna, naturliga egenskaper stå för rasstandarden? Eller är jag helt ute och cyklar? Jag tycker i alla fall inte att människan ska skapa en rasstandard, det gör hästen så bra själv. T ex fjordingens genomgående ål och urhästutseende, är inte det mer en "rasstandard" för det är så rasen ser ut, inte så vi människor klipper till dom, right?

Sen som sagt är smaken som baken, delad. Men dom allra flesta som har en åsikt om fjordingens man menar att dom ska ha stubb, för att det är rasstandard och för att lång man ser ovårdat ut. Sen finns det en till variant, det var en tjej som påstod att dom blir snedmusklade och att det var därför man klippte den, har hon stenar i sin hästs man eller? Och i så fall, varför klipper man t ex inte tinkrar eller frieserhästar?

Hur mysiga ser inte dom här pälsbollarna ut i sina manar? Som små stäpphästar, manen är ju en av fjordingarnas härligheter. När den får växa ut är den ju rent ut sagt underbar, lättskött, tvåfärgad, härligt tjock, charm. Ni som klipper era fjordingar går ju verkligen miste om något ;) Och hur underbart är det inte att rädda sig ifrån att ramla av genom att greppa mantag i en slitstark man om man sitter och glider barbacka i slängtrav efter en busig galopp? En riktig fördel!

Och vet ni, jag tror mycket just fjordingar handlar om att folk är ovana vid att se det, hade inte vikingarna förr börjat klippa manen för att den var ivägen när dom selade hästarna och arbetade med dom så hade vi kanske inte ens haft ståndman på dom? Då hade ju alla vart vana vid det, right?
Och har man kanske haft en fjording med stubb i flera år och låter det växa ut så är det klart det är ovant, för där vet jag flera som säger "jag gillar båda men min passar inte i det", är det inte så att du bara inte gett dig en chans att i alla fall vänja dig vid det nya innan du bestämmer dig för att hästen inte passar i det?

Fiona inom en snar framtid? ;) Precis som Fiona har den här hästen en jäkla massa tagel och det av en anledning! Dom är byggda för att klara det nordiska klimatet, det är därför den har den där tjocka mankammen, inte för att vi ska kunna klippa ståndman.

Men ja, här tycker jag att det nog är läge att toppa lite ;) men jag hade lätt sparat den någonstans ovanför knäna och svansen nästan i backen :''3

(Bilder uppsnokade på google, bortsett ifrån den på fiona såklart som jag fotat)

//Elin

Efter att ha grubblat lite på om jag ska skriva ett personligt inlägg om homosexualitet och hur en del kan behandlas + homofobi kom jag fram till att det är precis vad jag tänker göra. :p
Jag tänker starta inlägget med en helt underbar låt som inte vart helt längesedan som jag fick höra första gången. Lyssna och se på budskapet, det här är den enda låten som får mig att uppleva både sorg och glädje då den helt enkelt är fruktansvärd, framförallt i och med att det hela faktiskt är sant. Men själva låten och den kärlek den ändå på något vis förmedlar i videon är bara helt fantastiskt underbar.

Den här låten hoppar väl dock tillbaka en bit i tiden, men det var ingen hemlighet om att var man gay så straffades det med dödsstraff. 1600-talets sverige straffade också homosexualitet med döden. Nu idag är dock Sverige ett av dom mest accepterande länderna, men det finns fortfarande länder som har dödsstraff ifall du är homosexuell. Jag vet att för några år sedan så hängdes två tonåringar på ett torg i något asiatiskt land (irak eller iran I think..). Det är helt sinnessjukt, dödsstraff.. För kärlek? Hur kan det ses som en synd eller styggelse bara för att man råkar älska någon av samma kön? Varför tycker så många att det är så fel?

Jag gjorde nyss ett litet "test/frågemojj" på Dv där den här frågan ploppade upp: "Vad tycker du om bögar?", vad är det för en fråga egentligen? Vad man tycker om en person ligger väl i själva individen och inte i vad du har för sexualitet, right? Är någon otrevlig mot mig och råkar vara bög så tycker jag ju inte om den personen i fråga därför att den är elak, det har ju inget med sexualiteten att göra.

Jag känner flera underbara personer som är homo eller bisexuella (haha, inkluderat mig själv), varav en av dom (en pöjk) spelat lite spratt med klassens pöjkar som har reagerat aningen homofobiskt, dom var en period livrädda för honom, precis som om han skulle våldta dom.. Det enda han gjorde var att vara öppen och sedan så betett sig allmänt perverst (hahaha, den människan..) och typ ställt sig nära dom eller ropat efter dom och lite sånt begåvat, GOSH vad arga och rädda dom var.. Fast nu har dom tonat ner sig en aning och verkar acceptera det bra mycket bättre. Så nu pratar dom normalt och allt det där.. Finfint. Men det är absolut inte ovanligt (framförallt när det gäller pöjkar) att personer är åtminsdone någorlunda äcklade eller småskrajja för homosexuella. Ordet bög används också ofta som ett själsord, alltså att höra folk skrika "JÄVLA BÖGJÄVEL" efter varandra för att smutskasta varandra tycker jag är väldigt stötande. Jag tar väldigt illa upp när folk skriker sånt även ifall det ibland inte används för att svära mot någon eller mer bara "haha, fan vad gay". Jag tycker att det är fel!

Läste också nyligen någon som gjort ett Dv "test/frågemojjs" där en fråga löd såhär:
"Har du kysst någon av samma kön?"

och svaret löd ungefär såhär:
"NEEEEJ, UUUSCH, FYFAN VAD ÄCKLIGT", varför är det så äckligt att ens tänka tanken på att kyssa någon av samma kön? Det är la inte äckligare än att kyssa en av det andra könet, right?? Blev riktigt pissed of av att se det. Jag menar tänk om den här personen i fråga känner någon som faktiskt är homo/bi, hur tusan ska då den personen våga komma ut med det om det uppenbarligen är så oaccepterat enligt denne?

Den här generationen är den som kommer att släppa homofobin nästan totallt i landet tror jag, dom flesta i Sverige, framförallt av dagens ungdomar är väldigt vänligt inställda till homo/bi. Men har man då föräldrar som är uppväxta med att det är vidrigt så lärs det ut på deras barn också, att det är fel.
Jag har kallats för ett vidrigt äckel över internet bara för att jag vart öppen med det, känns inte helt bra kan jag ju erkänna. Fattar inte hur folk tänker egentligen. Just vad är det som är så "äckligt"? Man måste väl kunna få vara öppen med det hela utan att folk blir lite reserverade? Om inte jag får vara öppen med det så mår jag helt enkelt skitkasst, jag vill inte hålla sånt hemligt för mina vänner osv. Tur att jag har så underbart fina och stöttande kompisar, men alla har inte det...

Nej, jag förstår mig inte på hur folk tänker ibland, det är personen som räknas inte vilken sexualitet den har.

Oftast är lesbiska tjejer mer accepterade av sina tjejkompisar än bögar av sina killkompisar. Rätt sjukt egentligen.

Och har ni tänkt på att i filmer, vilka som helst, där någon homosexuell är med så är det nästan alltid bögar och inte lesbiska, why? Lite happyfacesendings till serien Glee där dom har med både bögar och lesbiska.

Såg alldeles nyligen en teater av Sinclairs teatertvåor också där en av karaktärerna var lesbisk (hennes vänner var inte vänligt inställda till sånt) och hon var förälskad i sin kompis men vågade inte säga till någon vad hon kände och att hon var lesbisk. I slutet av teatern erkänner hon det hela med tårar och frustration för kompisen och dennes enda kommentar var "Fyyfan vad äckligt". Det är inte ett helt ovanligt synsätt bland idiotungar.
Kan ju säga att den pjäsen träffade rakt i hjärtat, haha, vart inte helt långt ifrån tårar i vissa scener.

Och för att avlsuta hela det här så är det ytterligare en sak som stör mig något fruktansvärt, att dom allra flesta som iaf inte är eller känner folk som är homo/bi tar för givet att alla är hetero. Det här har jag stött på många gånger och gör mig lika förbannad och stött varje gång.


//Elin

Jag bestämde mig för att skriva om typ kroppskoplex.

Jag som tonårstjej får höra en hel massa smutskatningar, folk som nedvärderar och förolämpar sig själva.
"Jag är så tjock!"
"Jag är ful!"
"Varför kan jag inte vara som hon/han?"

Att jättefina människor klagar på att dom väger för mycket, att dom har lite fett på magen, att dom vill se ut som en annan.
"Jag vill också vara snygg.."

Sånt här får mig att må något förskräckligt att folk inte kan acceptera sig själva, och hur elak jag må låta nu, så hjälper det inte hur mycket man än må klaga. Vill man ha en kropp som t ex Cameron Diaz, så måste man ju jobba för det, right? Precis som hon har gjort.
Men jag fattar inte varför man måste ha den "perfekta" kroppen, den "perfekta" hyn osv för att kunna acceptera sig själv, för att förstå att de som älskar en accepterar en hur man än ser ut, hur mycket man än väger.
Hur bra man än ser ut så kan man inte nöja alla, du kanske själv ligger på kvällen och tänker på "that special someone", så kan du vara säker på att det finns åtminstone en person som ligger och tänker på just DIG. Som tycker att just du är den vackraste, sötaste och underbaraste individen som existerar, som inte vill något annat mer än att vara hos dig.

Vart man än är, hur man än ser ut, finns det folk som älskar en, och det borde man själv också kunna, man ska kunna älska sig själv, man ska kunna tycka att man själv är sktisnygg och jättesmart. Men det verkar inte riktigt accepterat i vårat samhälle, att ge sig själv beröm, att säga "det där gjorde jag bra", det verkar inte vara accepterat att tycka att man själv ser bra ut...

Jag tycker själv att en del är bara töntiga när gäller framförallt ens vikt, en dels viktmål är så litet att de skulle vara grovt underviktiga, när de redan är jättesnygga, precis som de är!
Men det finns ju såklart en hel del barn, ungdommar och vuxna som har riktiga komplex, och jag tänker på dessa personer varje dag.

Jag har en massa ord i huvudet, jag skulle kunna sitta och skriva i en evighet känns det som.. Och jag vill bara ha det klart att detta är ett åsiktsinlägg av mig, och det är inte riktat till någon personligen och är det någon som på något sätt känner sig kränkt eller liknande så är det bara att säga till, så tar jag bort inlägget direkt. Det sista jag vill är att få folk att må dåligt, jag vill att ni alla ska börja älska er själva, se det positiva och alla de underbara sidorna ni har!
Tänk inte på om du har en för stor näsa, tänk istället på dina underbart vackra ögon! (t ex)

VI ÄR ALLA VACKRA OCH VI HAR ALLA RÄTT ATT ACCEPTERAS SÅ SOM VI ÄR, ÄVEN AV OSS SJÄLVA!

//Lisa

Efter att ha läst ett litet inlägg av en tjej om att hon inte gillade idén om att man alltid ska ha stöd i hästens mun för att den ska arbeta korrekt och nu allt vad det är som gör att man ska rida med sträckta tyglar gjorde mig inspirerad till att skriva ett litet åsiktsinlägg om hur jag ser på hästens form.
Mycket av det jag ser bland såna som rider med ständigt stöd i tyglarna är att det utvecklas till en oärlig form, kanske att den går bakom lod eller "tappar" bakdelen, för lite motor med andra ord och kanske bara kröker på nacken. För många verkar det vara själva krökningen som är hästens form, när hästen går i form börjar den bakifrån och arbetar framåt. Alltså, först kommer undertrampet, hästens bakben är som dess motor och den måste man få igång först, det där får man väl knappast av korta tyglar där hästen många gånger bara hänger i bettet? Efter att man satt igång "motorn" börjar hästen i en  ärlig form att arbeta med ryggen, den arbetar med ryggmusklerna så att man sitter på hästens muskler och inte dess ryggrad. När hästen är såpass lyhörd och arbetar såpass väl går den i en god arbetsform, det är inte i nacken det ligger i. Men rider man sin häst i form kommer nacken att komma med automatiskt, ärligt, det krävs inga bett eller tyglar för att det ska hända, du måste rida med din kropp istället för att "rida med tyglarna". I vissa fall dock som t ex med vissa fjordingar kan dom gå i en alldeles utmärkt form, men den kan inte växa sig ut till nacken då vissa fjordingars halsar är alldeles för korta för det.
Så som jag jobbar med Fionas form är helt enkelt på slaka tyglar och att jag försöker rida fram hennes form enbart med min kropp och den energi som krävs för att "motorn" ska gå igång. Till en början när hästen inte har ridits i en korrekt form pågrund av för lite utbildning osv osv (som Fiona) tycker jag att man börjar med den låga formen, att låta hästen hitta den själv och förstå att det är den vi söker. Alltså inte hålla sig till en såkallad "unghästform" som vissa så fint säger där man rider hästen mer med tyglarna och den blir framtung, går bakom lod osv. Det här tycker väl dom flesta är en bra utbildning, men då lär man ju hästen att lita på tyglarna och bettet, att det är det som håller den uppe i "formen" och inte den själv. Det här är väl ett sätt att få hästen att kröka på nacken antar jag, det är ju det som räknas..?
Som sagt med Fiona: Först jobbar jag med att få igång hennes motor och även avslappningen, jag vill att hon ska gå lågt men med mycket energi. Ju mer man jobbar och bygger på det här viset ju mer kan man också kräva av hästen. Så småningom när musklerna börjar byggas ordentligt höjer man också formen till en högre och mer samlad form. Det här tar längre tid men då låter man också hästen hitta sin egen form och sin egen bärighet. Det är så jag vill arbeta och så jag kommer att arbeta. Jag ser inget fint i ihopkortade hästar som går på bogarna och bara lärt sig att korva ihop nacken..

Här kommer lite bilder för att mer visa hur jag tänker och vad jag menar:

Den här hästen, i alla fall just när bilden tagits och förmodligen annars också, går för det första bakom lod, hänger sig i tyglarna. Det jag grämde mig över ett tag var ju att baktrampet är riktigt snyggt, men sen kom jag mig att se hur "hängandet" påverkar det hela. Hästen är på bilden framtung och går med väldigt mycket vikt på frambenen. Åtminstone det jag söker i hästens form är inte bara ett undertramp utan också att den ska lägga mer vikt på bakbenen än vad hästar annars gör för att jämna ut tyngden då hästen redan har 60% tyngd på frambenen. Om man då rider den så blir vikten mer och balansen blir också sämre.

Den här bilden är samma princip, den går bakom lod och hänger sig i tyglarna samt att bakbenen är efter och alltför mycket vikt läggs på frambenen.

Samma här. Framförallt lägger den här hästen mycket vikt fram och "tippar" lite, det ser obalanserat ut eller hur man ska förklara det..

En mer extrem bild, rollkür, det här är alltså en världsberömd dressyrryttare som rider sina hästar i rollkür på träningar. Detta leder till dels att hästen får svårare att andas, extra ben växer ut i nacken på grund av "överböjningen", hästen tappar helt motorn och blir tung fram.

Sen finns det ju såklart dom dressyrryttare som kan rida sina hästar tjusigt även med den ständiga kontakten i munnen, som vi ser här ovan, Briar och Jan Brink. :)

Här är en bild som illustrerar den lägre formen, hittade tyvärr inget bättre... Egentligen skulle jag vilja ha en bild där mulen nästan är nere i backen för att ni verkligen ska se hur jag menar. När hästen sträcker sig såpass sträcks dom stora ryggmusklerna ut.

(mobba inte min sits, hon hostade till lite på bilden och jag hittade ingen annan som visade vad jag menar bättre) Hittade en gammal bild på mig och Fiona från i somras på ett ungefär såhär är det jag har henne och vill ha henne nu, vi tränar mycket på avslappningen och steget när vi väl kommit ut i hösten och även korta intervaller där jag samlar henne genom att krama tyglarna något för att hon ska höja huvudet, har tyglarna lösa men påminner lite lätt att hon ska höja huvudet något då och då genom att krama i tyglarna lätt, detta också för att förhindra att hon någonsin ska börja hänga i dom. Dom här korta stunderna brukar bara var någon minut och sen låter jag henne gå ner igen, när vi var igång bättre så blev hon ganska musklad och ju mer vi tränade på det ju längre kunde hon bära sig högre.

Jag kan inte låta bli att älska den akademiska formen, hästarna som går korrekt där är otroligt samlade och går i en väldigt hög, bärig form. Dom sätter också under bakbenen riktigt bra.

En bild som visar väldigt mycket det jag sa ovan ;)

Jaadu, vem säger att formen ligger i bettet? ;) Vet att det finns någon bättre bild på honom men jag kan inte minnas hans namn.... Men inget bakom lod här inte ;)

En personlig favorit, Honza Blaha, ingen utrustning och hästen samlar sig riktigt snyggt, baktramp och energi!

Honza Blaha

//Elin